Mamma =`(
Jag minns den dagen som om den var igår, när jag fick veta att du hade cancer så var de som om fötterna veck sig under mig men du fanns alltid där för mig även om du var sjuk så var de du som fanns där för mig, det var alltid dig som jag såg upp till och de var som dig jag ville vara. Vi hade varandra, och stöttade varandra när vi hade de som svårast. När du var i Småland så ringde syster till mig när jag var i Båstad och sa att du hade blivit sämre och tyckte att vi skulle samla så många av släkten som möjligt för vi trodde att det var slutet att det var här sagan skulle få sitt slut, när vi kom upp så var du som sol strålen som bara glänste med ditt vackra leende. Jag såg att du inte mådde bra, vi såg de på dig men du försökte dölja de och det gjorde du bra, du gav inte upp. När vi åkte hem från syster i Småland så grät du för kanske visste du att du inte skulle åka upp igen och hälsa på. När vi kom hem så tog det inte många veckor förrän du bara låg i sängen men du kämpade. KVH kom hem till oss och hjälpte till med medicin, och andra grejor som du behövde för att kunna klara vardagen och du, jag, Camilla, Julia, Sara och Poppe åkte till stan för du skulle till doktorn för kontroll bl.a. och medan ni var där så var jag hos tandläkaren när vi kom hem så var det spänt mellan alla oss och det var då jag fick beskedet att du inte skulle vara i livet så länge till men läkaren kunde inte säga precis hur mycket du hade kvar kanske var det en dag, en vecka, ett halvår eller upp till två år och du som alltid sa att du skulle bli 90år... Det kom som en chock visste inte vad jag skulle ta mej till min första tanke var: Var ska jag bli av? Hur blir det med allt? Hur blir det med all släkt på din sida kommer jag att träffa dem lika mycket som jag gör nu? Det var jätte mycket som snurrade i mitt huvud, men jag förstod inte riktigt endå att du inte skulle leva enda till du var 90år eller få uppleva t.ex. min 18års dag. Men det ringde en klocka när det kom till den dagen då ambulansen hämtade dig så att du skulle komma in på "Hospis" i Hässleholm, jag låg där alla nätter i en bäddsoffa i samma rum. Jag har alltid retat mig att jag inte kan sova för att du snarkar så högt så att man inte kan sova men när jag inte hörde dej göra det så vaknade jag medsamma och reste mej upp för och kolla hur det var med dej, men det var aldrig något. Jag minns när jag, Camilla och Julia var hemma och duschade, tvättade och lite så när vi kom tillbaka så hade du fått många blommor av nära och kära och du som älskade blommor du hade hela balkongen full på somrarna, nu var du så svag så att du inte kunde få fram ord eller hålla i saker men de du kunde göra var att vifta på fötterna när du hörde Christer sjunga, när Julia låg i din famn så såg man i dina ögon att du var rädd att du skulle tappa henne för att du inte hade styrkan kvar men när Camilla sa att hon också höll så såg man att du ville le, och du var en stolt mormor. Det var den 31 juli och du var riktigt dålig men du kämpade, du gav inte upp. Du försökte öppna ögonen när vi pratade med dig men dem verkade vara väldigt tunga och på kvällen ringde ännu en klocka när Camilla frågade om jag ville vara ensam med dig och prata som mamma och dotter brukar göra men jag sa nej för jag tänkte att jag har ju många chanser kvar om jag vill prata med dig, du skulle ju leva tills du blev 90 år. Men jag ångrar det enormt mycket än idag för den 1 augusti tio i fyra på morgonen tog du dina sista andetag på jorden, du blev en ängel som färdades genom skyn och blev himlens vackraste ängel och det kommer du alltid att vara. Jag låg vid din sida och grät jätte länge tårarna tog aldrig slut och jag tror inte heller att dem gör det när ens mamma går bort så för ens mamma ska vara med om hela ens uppväxt vara med när man förlovar sig, gifter sig, skaffar familj, men jag vet att du finns där och håller ett vakande öga på oss. Begravningen var värre än vad jag någonsin har varit med om, din kista var jätte fin och allt var perfekt, många blommor var där från många nära och kära och det var så många att dem fick sätta blommor i gången så man kunde knappt komma in till bänkarna och sätta sig, dem fick även sätta i kyrkans fönster och hela kyrkan var fullt av blommor av olika slag, din favorit låt spelades upp, " tänk om jag kunde tänka en underbar tanke". Efter begravningen så kollade vi på alla blommorna som dem hade placerat ut och det var otroligt många, och kan bara säga det att det är många som saknar dig och dem kommer aldrig att sluta att göra det heller för du är som fast klistrad i allas hjärta. Efter någon vecka var de dags för att begrava urnan och även då var det smärtsamt och kan inte än idag fatta att du inte finns nära mig, du finns ju nära mig men inte på samma sätt som förut...
Jag saknar dig så önskar att du var här och att jag ska vakna upp från en dröm.
Minnena är stora men saknaden är större, så stilla så sakta du tynade bort vi stod vid din sida så hjälplösa blott ,stilla kom döden den kom som en vän tog dig i handen och förde dig hem<3 Jag Vill Att Du Ska Komma Tillbaka, Så Att Allt Kan Bli Som Förut
