Mamma <3
Imorron är det precis 19 dagar tills jag åker till Lanzarote med dom bästa:)
Det ska bli jätte kul, men det är så orättvist att du inte kan följa med mamma:( men jag vet att du kommer att finnas vår sida, jag hoppas det ialf<3 <3<3
Du som sa: Petro, när jag blir frisk så ska vi åka utomlands, då ska de firas…<3
Jag saknar dig så mamma, det är många som gör det. Första året var det mest sorg och nu när det är två år sen snart så känns det mer att man ska inse att det faktiskt är så att du inte kommer tillbaka, och det är så jävla svårt att acceptera. Speciellt när det kommer till din födelsedag, namnsdag alla dom datum som betyder så mycket. Jag kommer nog aldrig att inse, jag vill inte inse :( <3<3
Jag väntar varje dag på ett sms från dig, och jag kommer nog aldrig att sluta vänta på att du ska ropa: Petro ”Cityakuten” börjar om 5 minuter, kommer du? Vill du ha chips till? :`(
Alla minnen., saknar dig, älskade mamma varför?
Du som alltid var den glada pricken som fick alla att le.
Vem ska nu få oss att le?
Alla saknar ju dig, snälla kom hem så att allt kan bli som förut… :`(
Älskade Mamma <3
hej.
Vi känner inte varandra, men jag läste din länk till din blogg på en fb sida "alla vi som förlorat någon som stod oss nära"
Jag förlorade min allra bästa vän för 4 månader sedan.. den 22 november 2009 dog min bästa vän Mimmi Jonsson. Vi var med varandra varje dag, sov hos varandra jämt, hon var som min syster. Sen en kväll innan hon skulle komma till mig skulle hon svänga in på en fest och hämta sin jacka som hon glömt hos han som hade festen, då drack hon en öl, sedan 5 minuter senare föll hon handlöst till backen och slutade andas, en kille hade hällt en drog (ghb) i hennes öl, hon vaknade aldrig igen. Jag ringer och ringer men hon svarar inte, sen på morgonen ringer hennes mamma som är som min låtsas mamma och säger att hon är på sjukhuset för att identifiera mimmi.. vadå identifiera sa jag?
Lina, mimmi är död. sa mamman.
det kommer jag aldrig glömma, det gör så jävla ont, det går inte att fatta, jag har gråtit varje dag sen hon dog! hur orkar man? hon var en sån stor del av mitt liv, nu är hon borta.. usch.
Jag tycker så synd om dej, beklagar verkligen, har suttit och gråtit till din blogg nu, uscha, världen är bra orättvis.. ta hand om dig.
Hej...
Okej, beklagar.
Världen är verkligen orättvis, men på något sätt orkar man, men när man tänker tillbaka så undrar man hur man har klarat sig så lång tid utan mamma, men de gör ont. Man säger att tiden läker alla sår men de gör dom absolut inte, såren kommer alltid att finnas och vi kommer alltid att sakna...
Ha det bra och ta hand dig.
